Jag är inte deppig hela tiden.

Detta är en blogg som jag skriver av mig på.

Jag behöver inte skriva av mig när jag är glad. Eller?

Därför skriver jag bara när jag är arg, sur, ledsen, sårad, ilsken, deppig och inte på topp helt enkelt. Hoppas att ni förstår.

Med kärlek /Nathalie

Hej. Jag tänker skriva ett random inlägg som jag tror många känner igen sig i.

När man säger fel saker, börjar bråka, blir sur, går in på sitt rum, smäller i dörren och stannar där, försöker bli glad, börjar få ångest, vill inte gå ut för att alla skulle stirra o.s.v Känner ni igen er?

Jag tror att några gör det. Först småbråkar man lite. Sedan blir det ett hejsvejs liv.

Efter det blir man så pissed off att man får en damp-attack och sedan smäller i dörren det hårdaste man kan. Om man är skitskitarg blir det ofta ''öppna-stänga-öppna-stänga.'' Alltså, man fortsätter smälla i dörren några gånger. HÖGT.

Sedan får den man bråkar med sitt lilla dampanfall (som mina föräldrar brukar säga: NATHALIE! SLUTA UPP MED DET DÄR!!!) Då kanske man slutar, eller utmanar ödet och dampar lite till. Efter det stannar man där och försöker glömma allt man har sagt och gjort - försöker bli glad. Tänker på något annat. Kanske börjar grina. Man får ångest och vill bara springa ut och säga förlåt (ibland).

När man blir på bättre humör vill man tillslut gå ut ur rummet. Men... man vågar inte. Eller vågar och vågar. Man vill liksom inte. Det är ju så pinsamt att behöva gå ut ur rummet - Pinsamt att alla skulle stirra, och undra vadfan man höll på med då. Sedan kommer det värsta - att om man har gjort något dumt, måste man säga förlåt.

Forgive and forget. Nästan det värsta. Men ibland ångrar man sig inte.

Man låtsas och gör en halvdant ursäkt. När bråkoffret märker att man inte menar sin ursäkt sätter cirkusen igång igen.

Då tänker jag alltid - typiskt. Man försöker ta död på ryktena (om man bråkar med en kompis), men det går inte. Dem säger förlåt tillbaka, men menar det inte heller. Dem snackar skit bakom ryggen.

Till såna personer säger jag bara HEJDÅ, till.

''Dont cry, just say 'fuck you' and smile. =) ''

För er som inte ser, så står det mitt namn på bilden (Nathalie)

Jag fick mycket positiv kritik för mitt inlägg jag skrev om för ett tag sedan.

Det känns bra, ärligt talat. Jag är stolt över mig själv - Stolt att jag vågar skriva - Att jag vågar uttrycka mig själv. Här kommer lite fakta om mig.

Namn: Julia Nathalie. Julia är btw mitt mellannamn, men det låter bättre än Nathalie Julia.

Motto: Ge ALDRIG upp. Oavsett hur svårt det känns.

Intressen: Umgås med nära o kära, rita, skriva, fota, blogga, sola, bada, resa.

Stil: Vanlig, typ. Sticker ut lite i mängden, egentligen. Men är för feg för  att ha en egen stil.

Hur jag är i skolan: Jag är den som vågar snacka, våga säga vad jag tycker.

Bryr mig inte ett jävla dugg vad andra tycker om mig. Men jag är snäll och inte den där ''tuffa'' tjejen som vägrar lyssna och prata med andra.

Hur jag är hemma: Snäll, pratkvarnen (pratar heeela tiden), omtänksam.

Är faktiskt lite snällare hemma, eftersom hemma snackar ingen skit om en.

Rykte i skolan: Hahaha! Jag vet inte... Har inget speciellt rykte.

I våras däremot var jag fan inte den populäraste. Alla i pararellklassen hatade mig och min kompis. Vi försökte stoppa alla rykten, dem förlät oss och sen snackade dem skit om oss bakom ryggen igen.

Hårfärg: Brunt.

Ögonfärg: Brun.

Jag kommer ifrån: Sverige. Mamma är halvtysk-halvsvensk, pappa är helsvensk.

Mormor är halvtysk-halvdansk. Min gammelmormor är heltysk och gammelmorfar i himlen är heltysk. Har lite danskt och tyskt i blodet. Haha.

Mitt humör just nu: Lite halvsur. Småbråkade lite med mamma för några minuter sedan.

Det var det. Skriver ett inlägg snart.